Idrottspsykologi bara dravel?

För några veckor sedan fyllde Zlatan år, som tidningarna självklart skrev om. I en artikel stod det att läsa att Zlatan inte kunde tänka sig att anlita en mental tränare. Anledningen var att de inte kunde sätta sig in i den situation han var i och vad han gått igenom. Han fixar det själv. Ännu en tänkte jag som är rädd för allt som har med psykologi att göra, att det handlar om att man är sjuk i huvudet, "knäpp" eller allmänt klen i huvudet på något sätt. Psykologi är inget konstigt. En vanlig definition på psykologi är läran om människans beteende, tankar och känslor. Alltså något vi alla har på ett eller annat sätt, inget konstigt med det, men som verkar upplevas av många som lite provocerande och något som man inte vill befatta sig med.


Tillbaka till Zlatan. Lite trött funderade jag vidare att han måste ju ha stora problem om inte någon med idrottspsykologisk kunskap kan sätta sig in i hans situation. Vidare funderade jag på om han hade samma resonemang kring andra personer han anlitar, att läkare ska ha haft samma skador och sjukdomar som honom, massörer samma muskelknutor osv. Nja, tveksamt. Nu har han ju en stab runt sig med allehanda kompetenser som han kan anlita, så han behöver kanske inte göra dessa val. Men jag tror inte han har det kriteriet för läkaren han går till med sina fysiska krämpor, att denne ska ha haft samma krämpor. Frågan jag ställer mig är: Vad gör att han har verkar ha olika kriterier för de fysiska resp psykiska yrkesgrupper som han tar hjälp av? Eller är det som jag skrev tidigare, att han är "rädd" för allt som har med psykologi att göra?


Patrik Sjöberg anser att idrottspsykologi är dravel. Det är inget han tror på eller sysslar med enligt hans bok "Det du inte såg". Helt OK för mig. Det jag reagerade på var däremot att han på ett flertal ställen i boken faktiskt gav exempel på idrottspsykologiska tekniker som han använt sig av. Om man nu ska dra en hel yrkeskår eller vetenskap över en kam, kan man åtminstone inte ta reda på vad det är man dömer ut innan dom faller? jag tycker Patrik har rätt i mycket i det han säger, men i detta fallet har han inte helt rätt. Idrottspsykolgi  finns som ämne världen över på universitet och högskolor och det vet jag iallafall att dessa sysslar inte med dravel. Där är det bevis som gäller.


Slutligen ställde jag återigen (jag har gjort det förr) frågan till mig: Hade jag anlitat en idrottspsykologisk rådgivare själv? Givetvis, vad skulle jag annars svarat med två års heltidstudier i ämnet, men jag hade varit noga med vem och kollat upp lämpliga "kandidater", förmodligen mer noggrant än om jag skulle välja läkare eller massör. Det finns många utövare i branschen, mer eller mindre långa utbildningar, tyvärr ingen legitimering än så länge och det i en bransch som lockar många, men jag hade inte velat att den mentala biten hade satt käppar i hjulet för mig ifall jag satsat hårt på att nå mina mål.


Det är nog så att psyket är en känslig del av sig själv, som man inte vill blotta för någon annan och då kommer det ofta en och annan bortförklaring eller förkastning. "Tyvärr"  måste man ju ibland utsätta sig för obehagliga saker för att komma vidare, att jobba mentalt kan ju vara en sån sak, men det kan ju ge väldigt mycket tillbaks. Så jag kan inte hålla med om att idrottspsykologi skulle vara något dravel eller något som inte fungerar. Man jobbar med det precis som man jobbar med de fysiska bitarna, behöver man hjälp går man till en person som har kunskapen, dvs idrottspsykologi, men för att det ska fungera måste man vara redo för att göra en förändring. Kanske kan man likna det med rehabträning, du har en fysisk skada, du får ett program för hur du rehabträna. På liknande sätt jobbar man mentalt (förutom att du har ingen skada), du har ett hinder/problem du ska lösa, du får ett "program"  eller snarare en diskussion kring hur du skulle kunna jobba med det och jobbar med det precis som med fysisk träning. Konstigare än så är inte idrottspsykologi.

Våren och sommaren 2012

Den senaste månaden har jag tillbringat med näsan i kataloger, funderat, slitit mitt hår och försökt förutspå nästa års väder för att att kunna lägga nästa års order. Det är alltid lika frustrerande och alltid är jag ute i sista minuten eftersom jag inte kan bestämma mig.


Nästa år finns det mycket snyggt att välja på, vilket givetvis är roligt, men gör valet ännu svårare. Jag vill ju ha allt. Det kvinnliga släktet är som tur är relativt lätt att välja till. Det verkar som jag vet vad vi vill ha. Tur är väl det. Men, männen de tycker jag är svåra och det är med stor vånda jag beställer till dem. Någon som har tips på vad de/ni vill ha?


Jag har iallafall fått ihop de flesta orderna nu och nytt för nästa vår och sommar är Skhoop, som kommer med sin första sommarkollektion och Exped, som kommer att leverera bl a sina liggunderlag, som är bland de bästa på marknaden. Några fler Life is Good tröjor blir det däremot inte, eftersom de valt att inte sälja utanför USA. Lite tråkigt eftersom många gillat deras tröjor. Känns som att det blir lite mer träningskläder jämfört med i år och så kommer tröjor i ull/silke från Kari Traa och Houdini. Kortärmade tröjor i ull från Devold har det också blivit, ullfreak som man är.
Färgerna nästa år fina. Det är grönt (oliv, khaki, in the woods), softad rosa, korall, gult (mango, curry, bananas), blått (thunderbird, stålblå, ocean, turkos), lite lila och så beige, sand, vitt och svart eller nästan svart. Några har även med brunt, så det är lite blandat på färgfronten. Mycket snyggt finns det med iallafall och jag tror och hoppas att alla ska kunna hitta något passande nästa år.

Sunkiga träningskläder

En ridsportsbutiksägare sa en gång till mig att man red bättre om man var snyggt klädd. Jag höll inte med. Det fanns väl inget samband. Red man bra, så red man bra oavsett hur man var klädd. Nu har jag ändrat mig. Jag rider kanske inte bättre när jag har lite snygga och framförallt funktionella kläder på mig, men det känns så och känslan är nog så viktig.
Samma fenomen finns i löparspåret. Nu är det förvisso en del år sedan jag använde mig av bomullströjor när jag sprang, men hur gasellaktig känner man sig i en avtackad T-shirt krasst sett? Förvisso är det skillnad på funktionströjor och funktionströjor. Jag har en som känns som ett sandpapper, inte så skönt. Det är ett sk felköp. I sommar har jag sprungit i Houdinis tröja och det är mumma för både själ, känsla och  säkert också kilometertiden. Man kan ju inte asa benen efter sig när man har den på sig, man vill ju hålla samma "kvalitet" som den. Så visst har kläderna beytdelse för åtminstone välbefinnadet och nog får självförtroendet en skjuts uppåt, även om plånboken kanske knorrar. Så vad är det då som får hästfolk att fortsätta använda sina avdankade kläder, många i bomull, som tar en evighet att torka och löparna svettas i sina utslitna T-shirts. Säkert en penga fråga i en del fall. Annat vanligt argument är att man tar det gamla för man kommer ändå att bli svettig och skitig inom kort. Kanske är det Jante som är inblandad. Man ska inte komma med fina, snygga kläder, som man svettas och blir smutsig i även om kläderna torkar på en bråkdel av vad bomull gör. Det kan man bara göra om man  är något. Läste en artikel där en svensk tomatodlare menade att svenskar väljer det billigaste före svenskt och kvalité. Danskar och norrmän är betydligt mer patriotiska och väljer främst inhemsk och kvalité. Sant eller ej är det på tiden att gamla T-shirts och andra uttjänta kläder kanske hittar andra bättre användningsområden än just till träning. Till mattrasor, återanvändas till nya kläder.... Man kan även slänga dem.

Veckans höjdare

Han har jobbat hårt för den och nu blev det äntligen stolpe in. EM-bronset i dressyr gick till Patrik Kittel och hans Watermill Scandic H.C.B. Han har gjort många bra uppvisningar, men det har inte alltid räckt ända fram. Nu äntligen fick han till det, stort grattis. Tidigare i veckan kvalade även dressyrlaget till OS i London, så veckan har varit klart givande för den svenska dressyren. Patrik uttalade sig tidigare i veckan om att varför inte sikta mot guld och jag kan väl bara instämma. Nu blev det inte i EM-guld, men OS-guldet finns kvar. Why not?
Det har även varit tidernas första SM i klassisk styrkelyft i Lund i veckan. Det fanns i dag ett reportage i Sydsvenskan om ett antal kvinnliga styrkelyftare och det som får mig först att lägga märke till artikeln är de tio bilderna på grimaserade kvinnor. Det handlar väl om skådespelare eller nåt tänkte jag, tills ögat uppfattade ordet styrkelyft. Den andra saken som får mig att heja till är kvinnornas ålder. De är 48,20,51,26,38 och 32, alltså spridda skurar åldersmässigt och då blev jag så glad. Jag tycker det är så häftigt och kul när olika åldrar tävlar mot varandra, när åldern inte är en begränsning eller undanflykt (nädå, jag har ingen ålderskris...). En kvinna på 50+ som tränar och tävlar i styrkelyft får säkerligen en och annan att höja på ögonbrynet, men så fräckt, tycker bara jag och, nej, de kvinnor som ägnar sig åt styrkelyft är inga stora kolosser med jättestora muskler. De ser fullständigt normala ut. Hoppas fler än jag blev glada av artikeln.

Motionsvanor på landet

Inte är det rolig läsning inte. Att vi som bor på landet inte motionerar lika mycket som stadsfolket. Kombinerar vi det dessutom med låg utbildning och få vänner som motionerar är det bara 11% som motionerar jämfört med om vi hade bott i stan, varit högutbildad och haft många motionerande vänner. Den kombinationen ger 67% motionärer. Skillnaden är svidande stor för oss lantisar. Den kalla faktan kommer från Lars-Magnus Engströms artikel "Vem känner smak för motion?, som fanns med i tidningen Svensk idrottsforskning nr 2 (2011). Det är tydligt att det där med att motionera inte bara handlar om att ha tid eller att man tycker det är roligt med motion eller att det är något man har hållit på med sen barnsben. Det finns andra faktorer som spelar in.
En som inte började motionera förrän hon var över 40 år är den danske överläkaren Bente Klarlund Pedersen, som bl a har varit ordförande i Danmarks nationella hälsoråd, skrivit böcker om hälsa och motion, sprungit 10 maratonlopp och kallar sig hälsomissionär. I en artikel om henne i Sydsvenskan den 21 juli beskriver hon hur hon ser på sitt motionerande som ger henne ett mentalt välbefinnande, ett sätt att hämta kraft och möjlighet till att stressa av. Det handlar mindre om det fysiska. Det som övertalade henne att börja var den odiskutabla datan: 40% av alla världens människor dör för tidigt av sin livsstil som innebär rökning, dålig kost, alkohol och för lite motion. Den siffran beräknas enligt WHO ha stigit till 70% år 2020. 70% är en hög siffra. En tanke som slår mig är att många människor hänvisar till tidsbrist som orsak till att de inte motionerar, även om det ibland känns som ett slentrianmässigt svar, men egentligen biter de sig själv i svansen. Sannolikheten är ju större att de får mer tid i och med ett längre liv.
För att återgå till oss på landet så finns det ett starkt samband enl Engström mellan att människor som gillar utomhusaktiviteter och friluftsliv också gillar att motionera och är det något vi har här med både Söderåsen och Rönneå så är det många möjligheter till ett aktivt utomhusliv. Det behöver inte vara svårare än att ta sig utanför dörren för att motionera. Naturens gym är alltid öppet.
Vad kan man då göra för att fler ska få smak för motion? För barn ger Enström förslag som fler timmar till idrott och hälsa samt friluftsaktiviteter. Alla barn bör få möjlighet till att prova på olika former av fysiska aktiviteter. Vidare menar Engström att simkunnighet, hitta rätt i okänd terräng och att själv kunna sätta ihop ett träningsprogram ska vara lika självklart som att lära sig läsa och skriva. Att få tillfälle att vara utomhus och vistas i naturen är väsentligt eftersom sambandet är så starkt mellan det och att motionera i vuxen ålder. För vuxna gäller det åter igen infomera, inspirera och underlätta motion med tex promenadstråk, cykelvägar och gågator. Personligen tror jag att för vuxna gäller det att hitta sin mening med motion och att motion får ett mervärde. Motion ska aldrig vara en plikt eller ett måste. Motion måste ske av fri vilja och ha fler fördelar än nackdelar. För många är motion ett mentalt andningshål, men det kan även vara att utmana sig själv, att få vara för sig själv en stund eller ett sätt att träffa sina vänner. Motion kan även vara en investering i sig själv och det är nog en betydligt säkrare investering än aktier i dagens läge. Hoppas vi ses i skogen.

Ny bild

Nu har jag bytt bild på bloggen. Förra bilden var från Houdini, denna  kommer från Maloja. Maloja är ett relativt ungt tysk märke, som är på stark frammarsch. Det började med cykelkläder, men har nu växt till att även inkludera kläder för löpning, skidåkning och även sportmode. De gör dessutom helt otroligt fina kataloger med grymt fina naturbilder (se bild till höger) och inspirerande bilder på kläderna "in action". Man vill bara ut när man ser bilderna. Det händer att jag får frågan hur det går att sälja Maloja. Maloja sticker nämligen ut, det är inte så mycket enfärgat, det är ovanliga färgkombinationer, hjortar, fåglar, blommor, ja lite annorlunda eller inte som alla andra kan man väl säga. Jag kan väl bara uppmana till att testa. Letar du sköna fräcka jeans, prova Malojas. Kläderna sitter bra, har bra kvalitet och kläder som jag själv varit tveksam till om de skulle fungera har passat, så jag är övertygad om att designerna har tänkt till. För visst är det väl så att tänjer man lite på kroppens gränser måste man väl ha kläder som också går över gränsen eller...? Nu i veckan fick jag se nästa års sommarkollektion från Maloja och den ser riktigt fin ut (min favorit rosa färg finns med). Ser fram emot att se den live.  

Livat och gott i skogen

Imorse var jag inte ensam på min runda med hundarna. Jag är nog inte det i vanliga fall heller, men det är inte alltid man får syn på någon. Idag stod det iallafall ett rådjur och betraktade oss på håll, alldeles blixtstilla. Att de kan stå så stilla så länge. Fina är dom iallafall. För några veckor sedan råkade jag stöta på ett rådjur på samma ställe några morgnar i rad. Vi hade tydligen samma rutt på samma tid.
Några hundra meter efter vi hade passerat rådjuret är det lite uppför och vägen svänger lite. Precis när jag är i svängen ser jag en älg ca femtio meter bort, tror det var en fjorårs kalv för den var inte så stor och inga horn hade den vad jag kunde se. Det är inte varje år man ser en älg, så det är lite "lyxigt" när man springer på dem. Det är stora mäktiga djur och som tur var valde den att inte att stanna kvar och titta på oss. Är inte så sugen att komma för nära dem när man har hundarna med sig. Av de mindre djuren dominerade kaniner och igelkottar i olika storlekar. Ja, och så fästingarna förstås. De är inte för roliga. För nån vecka sedan var det helt grymt mycket fästingar. Vet inte hur många jag plockat på hundarna. Verkar ha minskat lite, men man får kolla hela tiden.
Det är mycket smultron och hallon i skogen just nu och de är ovanlig stora i år. Hallonen har väl inte riktigt kommit igång än, iallafall inte där jag har passerat, men det ser ut att bli många, så nu får man passa på. En hallonpaj är inte så dumt..........Får spana lite i blåbärsskogen också ifall det är lönt att fram bärhinken, men det är nog lite tidigt än.
Svalungen som ramlade ner från boet, som jag skrev om för några veckor klarade sig fast det tog några dagar innan jag kunde konstatera att den levde. Det verkade som ungarna drev med mig. Så fort jag såg att de var framme och skulle räkna in dem, dök de ner i boet, alla på en gång, som på en given signal. Det hände flera gånger. Nu är de ute och flyger på dagarna. Äppleträdet verkar vara ett populärt tillhåll, där är ett himla liv iallafall. På kvällen återvänder de till stallet. Ett lyckligt slut blev det på den historien.

Norra rundan i Skäralid

Rundan var lika roligt att springa som jag trodde. Jag började med trappan upp vid Skäralids restuarang, tog till höger och sprang alltså vänster varv. Den långe sk mördarbacken kom ganska snabbt och den tog på baken, där har jag iallafall träningsvärk.Vet inte hur lång backen kan vara, men jag tror att den är tillräckligt lång för de flesta och det med ganska bra stigning. Som av en händelse är det en väldigt fin utsikt österut när man har kommit upp, så den får man inte missa att beundra. Sen blev det lite utför. Stötte på ett par som var på väg uppför och som verkade ha tappat orken lite.De hade kommit in på fel runda och nu ville de till parkeringsplatsen. Frågan var vilken, men parkeringen var stor, så då var det lite lättare att förklara vägen. Nu gick det relativt lätt. Det är så kul att springa på sviktande stigar i lövskogar, när man få parera för rötter, stenar och vattenpölar. De som tycker det är jobbigt och tråkigt att springa borde testa det. Backen upptill Kopparhatten är förstås inte heller att leka med, men väl uppe gick den sista kilometern snabbt. Nästan som att man ville springa ett varv till, men jag har inte sprungit särskilt regelbundet i vår, så det hade nog inte varit ett smart drag. Tid 45 min inkl turistguidning och utsiktsbeundran
Nu ska jag försöka hitta 7 km slingan i Röstånga också. Har försökt innan, men då sprang jag fel. Slingan är eller var inte då så tydligt uppmärkt. Hörde att en turist i Röstånga hade sprungit vilse på sin löparrunda nu i helgen och stött på några som var ännu mer vilse. Tror inte att det är så lyckat om det blir för stort svinn på turisterna pga dålig markerade slingor.

Midsommar avklarad

Det var ett tag sen sist. Åskan som passerade för några veckor sedan tog nämligen död på både datorn och modemet. Fy vad livet blir svårlevt utan dator. Nu är ordningen lyckligtvis återställd igen.


Midsommar förflöt lugnt och stilla, nästan iallafall. Igår upptäckte jag fem svalungar i stallet. Väldigt söta och vad de kan få långa halsar och gapa stort när det vankas mat. Idag hade tyvärr en av ungarna ramlat ur boet. Frågan var om den levde eller inte, men efter en stunds betraktande konstaterade vi att den levde. Hur svårt skadad den var kunde vi däremot inte komma fram till. Nu är den tillbaka till värmen i boet, så vi håller tummarna för att den klarar sig.


På midsommarafton ifjor hämtades systerns nya hund hem, Chili, en intensiv och livlig bordercolliekorsning. Det verkade som att hon ville fira 1-årsjubileumet lite extra. Fikan var framdukad och jag skulle bara plocka klart jordgubbarna, när jag hör: Vad gör du? i lite strängare tonläge. Då har Chili tagit en friskisbulle, två skivor vetebröd och två chokladflarn (ja, jag vet att det inte rekommenderas så mycket kakor, men det var ju midsommarafton.....). Hon hade däremot ratat mitt hembakade bröd, sicken en. Sno mat från bordet brukar hon emellertid inte göra, men hon ville väl fira. Det finns väl värre saker här i livet, men matte hennes tyckte att hon kunde väl åtminstone frågat innan hon tog för sig. Vet inte om det finns någon sådan hund.......


Imorgon tänkte jag testa att springa norra rundan i Skäralid (röd slinga, 7 km). Jag gick den i torsdagskväll för att se var den gick. Det är en fin slinga med en hel del backar och bra underlag och konstigt nog träffade jag inte på en enda människa. Ska bli kul att testa vad kroppen säger om den. Åsen är absoulut min favorit plats att springa på. Springer mest hemma omkring, vilket blir mest grusvägar, som inte är så inspirerande och inte lika kuperat, så det blir lite variation. Återkommer med resultatet.

Mästarnas mästare

Javisst blev det Stenmark som helt rättvist blev mästarnas mästare.  För Limpars del kan man väl konstatera att den mentala biten blev hans fall, men jag tror faktiskt att han var starkare mentalt efter tävlingens slut än han var i starten. Årets deltagare av Mästarnas mästare verkar ha fått till en härlig sammanhållning, vilket inte verkade som det fanns förra året. Det var ganska mycket tjafs och machofasoner. Det var det året bl a Patrik Sjöberg  och Stefan Holm var med och de var väl inte överens om så mycket tror jag. Jag håller just nu på och läser Sjöbergs bok. Det var många fester, mycket alkohol och mycket som kanske inte är var som det verkade vid första anblicken. Jag har väl som många andra tyckt att Sjöberg varit jobbig med sitt ständiga provocerande, men som vanligt brukar det finnas en anledning. Jag tål inte att barn och ungdomar blir utnyttjade och det Viljo gjorde satte självfallet sina spår. Någon sa till mig att de som blir utnyttjade blir knäppa, lite underförstått att de får skylla sig själv och de är utom räddning, så det behövde man inte bry sig om. Jag blir rädd för den inställningen. Klart som tusan att det sätter sina spår, men de är långt ifrån knäppa. Skulle snarare tippa på att många av de ha kommit längre i sin personliga utveckling än många icke utnyttjande. De har redan blivit illa behandlade och överlevt, så vad mer kan hända om de uttrycker någon annan åsikt eller inte gör som alla andra .....Sjöberg har rätt i mycket i det han skriver i sin bok. Sen kan jag fortfarande fundera till vilken nyttja Sjöberg väljer att provera i den utsträckning han gör, men han verkar ta ansvar för sitt handlande och han valde att lägga korten på bordet. Strongt! Hörde igår om en ridtränare som blivit hämtad av polis under pågående träning för någonting med sex och ungdomar, vet ej exakt anklagelsen. Sedan tidigare är en lärare i Flyinge avstängd för sextrasserier och är satt på behandling. Hur många tränare med den böjelsen finns egentligen? I båda fallet verkar locket pålagt.  Vet inte om sporten utvecklas av att man kör huvudet i sanden. Rensa i tränarleden, sätt idrottandet i centrum och inför nolltolerans på sextrakasserier och utnyttjande oavsett vilket namn tränaren har.

Göken har kommit

Denna veckan hörde jag göken för första gången i år. Förra veckan anlände ladugårdssvalan. Sin vana trogen undersöktes nattlampan i stallet om den kunde vara lämplig boplats, men det verkar som att lysröret hade ett bättre läge. En svala tog även en svängom i butiken när jag hade dörren öppen, men som tur var verkade den inte duga.
Denna veckan har även Wilda anlänt på facebook (hoppas jag iallfall). Jag har kämpat emot i det längsta, men har nu kapitulerat. Många har tjatat, men ingen har hitintills lyckas övertala mig, men eftersom jag brukar säga att jag är för utveckling får jag väl se till att det gäller även mig. Det kan ju vara alldeles, alldeles underbart med FB..........Ska bara se till att få 25 fans också. Går det att köpa på Blocket?
Imorgon är det Skäralid som gäller. Runtom i landet firas Nationalparkens dag och vi är fyra företagare som ska passa på att marknadsföra oss med bla en tävling. Priset är övernattning, turridning, paddling och presentkort från Wilda. Det hade jag faktiskt själv velat vinna, men jag får väl inte delta. Jag vet ju hur många kottar det finns i glasvasen, men jag hoppas att många tar chansen att tävla.
Söndagkväll tänker jag ägna åt Mästarnas Mästare. Ett trevligt program och jag tycker det är roligt att Limpar har kommit på att det kan vara taktiskt att inte bränna allt krut man har direkt, framförallt inte i fysgrenarna. Jag som trodde att herrfotboll var en idrott där taktik hade en viss betydelse, men dom körde kanske med syrgas istället på Limpars tid, vad vet jag. Av någon anledning kommer jag osökt att tänka på Gunde Svan, som menar att vinnare alltid har en handlingsplan, förlorare alltid en ursäkt. Han är klok han, Gunde. Jag håller på Stenmark. Där snackas det inte så mycket. Fast Bräck gillar jag ocskå och det gör inget att han pratar lite mer än Stenmark. Brandin har en ganska cool inställning och vet en hel del om både taktik och handlingplaner, icke att förakta. Limpar har fysiken, men har han det mentala? Fortsättning följer....

Sköna maj inte välkommen

Maj har inte börjat bra. Jag har inte tävlat på några år av olika anledningar, bla pga skadad häst, men tänkte det kunde vara trevligt att ändra på det när nu hemmaföreningen hade en klubbtävling på maj månads första dag. Det blev inte någon trevlig upplevelse.Det var år sedan hästen var lika spänd som hon var inne på banan och poängen blev därefter. Jag hoppas att det var ömheten i ryggen, som jag upptäckte samma morgon, som orsakade spändheten. Fler dressyrtävlingar lockar inte för tillfället. Tillbaka hemma upptäcker vi att systern gamla 29-årig häst ligger i hagen och vill inte gå upp. Till sist får vi upp honom, men han verkar inte må bra, vinglig, låg kroppstemperatur, koliksymptom och han lägger sig igen. Några timmar senare får han komma till hästhimlen. Majs andra dag börjar med få den gamle på sin sista transporttur. Efter det tar vi en försenad morgonpromenad med hundarna och planerar att fixa en god fika. Både jag och systern är ganska tomma och trötta mentalt. Nästan tillbaks upptäcker systern grannens åring liggande i hagen med elrep runt bakbenet, som sparkar febrilt för att komma loss och benet ser inte bra ut. Systern ringer ägaren och jag springer och hämtar kniv. Skär av repet och hästen kommer upp på benen. Till slut får ägaren kontakt med en veterinär (varför får man aldrig tag i dom på första försöket när det är som mest akut), som kommer relativt snabbt, hästen bandageras, lastas och tas till klinik. Tyvärr var både ben och sena av, så även den fick komma till hästhimlen. Hela tiden var hästen så lugn, även om hon ibland ville lägga sig och behövdes stöttas, och hon stod med öronen fram, helt otroligt med dom skadorna hon hade, men hög adrenalinhalt skonade henne. Nu vill jag verkligen inte vara med om fler skador och avlivningar på ett bra tag. Jag hoppas att maj har några roligare saker planerade, det här var inget kul.
Mailet jag fick från min leverantör Skhoop var roligare. De kommer att sälja sina täckkjolar på Manhattan, vilket innebär att Brandsberga och Manhattan har något gemensamt. Roligt att kunna erbjuda något som finns på Manhattan och som inte ens Väla har.

Äntligen över

Då har jag äntligen fått äntra catwalken. Inte för att det har varit någon dröm, som gått i uppfyllelse, utan för att jag nu kan dra en djup suck av lättnad av att det nog gick hyfsat bra. Fast inför premiärrundan på catwalken iförd den något udda kombinationen av ullunderställ, ryggsäck, mössa och strumpor tvivlade jag starkt på om jag var vid mina sinnes fulla bruk. Möjliga alternativ för att på bästa sätt avlägsna sig från Persgården florerade i huvudet, men jag kom inte på något bra, så det vara att kasta sig utför eller snarare uppför och hoppas på det bästa. Det hade nog inte varit smartare att vandra omkring i den munderingen i Perstorp. Bling-blong taxin hade nog kommit och hämtat mig.Skönt är det iallafall att få ha det gjort och det var faktiskt roligt. Kan nog få mig att göra det igen ifall det kniper.
Ett tydligt vårtecken såg jag idag, en krypande fästing på hunden. Nu börjas det igen med att hålla koll på de små "räligheterna". Betydligt trevligare vårtecken är fasanen som går omkring och "galer" dagarna i ända och de 14 varma, sköna graderna som var ikväll.

Vårtid är löpartid

Med Houdinis första löparkollektion i butiken, väl genomtänkt  och skön som vanligt när det gäller Houdini, en sol som allt oftare hälsar på och vindar som har blivit något varmare spritter det i de avdankade löparbenen och hjärnan börjar fundera på minskade kilometertider. Kanske det skulle gå att kapa tiden (och pulsen) för backen från Skäralids restaurang upp till Kopparhatten. Jag får göra en plan. Jag undrar lite grand hur Stefan Engels planerar sin träning och målsättning. Efter att ha gjort 20 triathlon på ett år, vilket inte verkade ha fått honom vare sig trött, övertränad eller mätt på utmaningar valde han att springa ett marathon om dagen i 365 dagar. Imponerande galet och grymt smart måste han vara vid det här laget eftersom det finns ett klart samband mellan god kondition, vilket i Stefans fall gissningsvis är mer än mycket god, och hög IQ. Snacka om att slå två flugor i samma smäll och det ganska stora flugor. Lite tråkigt för de som prioriterar stora muskler framför en bra kondition. Hjärncellerna gillar inte muskelbyggande så  mycket, men det kan förbättras genom att lyssna till musik. Musik gillar också hjärnan. Nu är det bara att snöra på skorna och ut i vårsolen. För smarthetens skull skulle man ju ha musik i öronen också, men jag föredrar nog fågelkvitter.

Barn ratade som idrottare vid 11 års ålder

För några veckor sedan stod det att läsa i HD om barn som vid 11 års ålder inte fick vara med i idrottsföreningar för att de inte hade tillräckligt mycket talang. Skrämmande och intressant. Intressant därför att några idrottsföreningar har kommit på hur man ser att ett barn på 11 år har talang, något som världens forskare har gått bet på och som de menar oftast inte går att se förrän i närmare 20 års åldern.
Något man däremot har kommit fram till inom forskningen är att toppade lag i unga år inom handboll och fotboll ofta består av barn födda under den första delen i den åldersgrupp de tillhör. Kan det möjligen bero på det försprånget de har i den fysiska och psykiska mognadsprocessen i förhållande till sina yngre lagkamrater? Med den faktan i bakhuvudet bör intresserade emellertid kunna plocka ut bästa laget långt innan 11 års ålder och tävlingsinriktade föräldrar kan planera familjebildandet därefter och hoppas att Moder Natur är med på noterna. Fördelen är att de barn som är födda sent i repektive åldersgrupp slipper bli stämplade som talanglösa.
Något man också vet är att man bli bra på det man tränar. Alltså, får man inte vara med kan man heller inte bli bra. Ser man på elitidrottare i vuxen ålder är det oftast många träningstimmar, hög inre motivation, förmåga att hantera motgångar och rätt människor runt idrottaren som har gett resultat. Tittar man på vad som motiverar barn att hålla på med idrott och motion är de främsta anledningarna att ha kul, vara med kompisar och lära sig nya saker. Vinna finns med på listan, men kommer längre ner. Så vad håller vi vuxna på med? Låt alla barn få vara med så länge de vill, låt de få röra på sig oavsett om de gör det på "rätt" sätt eller på sitt sätt. Vi lär få samhällsekonomiska problem ändå med alla stillasittande människor, som blir allt fler.
För de som är intresserade av barnens och ungdomarnas bästa kan jag tipsa om boken Framgångsrikt ungdomsledarskap av Björn Pettersson. Han har bevisat att det går att vinna matcher utan att rata talanglösa.
En sak nämndes aldrig  i tidningsartiklarna men som jag egentligen tycker är ganska väsentlig. Vilken kompetens och talang har tränarna att plocka fram det bästa hos barnen? I Ryssland får bara de med mest utbildning träna barn. I Sverige är det inte sällan en förälder, oftast den mest tävlingsinriktade, som är tränare. Är vi rätt på det?

Annelie Pompe - världsrekordhållare i fridykning

Annelie Pompe är ett namn jag stött på ett flertal gånger den senaste månaden. För några dagar sedan såg jag några minuter av programmet Vem vet mest? En fråga kunde jag åtminstone: Vad heter den Annelie i efternamn som har världsrekordet i fridykning? Svar: Pompe.
Första gången jag stötte på namnet var inför Swesportmässan, som jag besökte i slutet av januari. Hon var en av föredragshållarna där och tyvärr hade jag ett sedan tidigare inplanerat möte precis vid den tidpunkten hon skulle ha sitt föredrag, men jag hann iallafall lyssna de sista minuterna och se den sista bilden där det stod:
Ett äventyr uppstår när man sätter allt (utom livet) på spel, inkl. ens förutfattade meningar om världen och sig själv och vågar möta en värld man inte känner.
Häftigt, tyckte jag för i mitt huvud innebär det att de allra flesta kan ge sig ut på ett äventyr utan att behöva bestiga världens höga toppar, slänga sig ur ett flygplan och hoppas på att fallskärmen vecklar ut sig eller segla jorden runt om de inte vill förstås. För det svåra och äventyrliga ligger kanske egentligen i att våga tänka nytt, tänka tvärtom, se saker från ett annat håll och trampa nya stigar. Det kan vara riktigt jobbigt och äventyrligt. För en del är äventyret kanske att en gång för alla bestämma sig för att bli av med övervikten som man inte trivs med, att våga säga upp sig från ett urtrist jobb för att syssla med något roligare och mer givande, att bli träningsberoende istället för att vara soffoman. En del kommer kanske att må rejält dåligt och få otrevliga ångestattacker om de utsätter sig för att en dag i veckan bara få säga positiva saker om sina medmänniskor. Det finns nog något litet äventyr för alla.
Några dagar efter mässan dimper Svensk idrottspsykolologisk förenings tidning - Flow - ner i postlådan med en artikel om fridykning skriven av just det - Annelie Pompe. Hon satte alltså i höstas världsrekordet i fridykning, vilket innebär att hon mellan en inandning och en utandning dykt 126 m, vilket bara tog si så där 3,16 minuter. Jag blir alltid så glad och fascinerad när jag stöter på människor som gör det de allra helst vill göra, vågar jobba med sin egen utveckling och går sina egna vägar. Annelie har lärt sig att pressa sig både psykiskt och fysiskt, lärt sig hantera rädsla och andnöd för att uppnå det omöjliga och visst kan man undra varför och det är kanske inte är intressant eller ens lämpligt för alla att göra det, men jag är alldeles säker på att de allra flesta skulle må bra av att åtminstone nån gång i livet tänja på sina gränser och få den kicken som den utvecklingen ett äventyr oavsett vad det består av ger.
Den senaste gången Annelies namn dök upp var i samband med ett besök jag fick av en säljare som visade höstens kollektion från Devold. Annelie kommer att vara ambassadör för Devold, som är ett norsk märke med bla ullunderställ på sin agenda och Devold kommer att finnas på Wilda i höst. Kan man månne hoppas på ett och annat äventyr i höst?