Vårtid är löpartid

Med Houdinis första löparkollektion i butiken, väl genomtänkt  och skön som vanligt när det gäller Houdini, en sol som allt oftare hälsar på och vindar som har blivit något varmare spritter det i de avdankade löparbenen och hjärnan börjar fundera på minskade kilometertider. Kanske det skulle gå att kapa tiden (och pulsen) för backen från Skäralids restaurang upp till Kopparhatten. Jag får göra en plan. Jag undrar lite grand hur Stefan Engels planerar sin träning och målsättning. Efter att ha gjort 20 triathlon på ett år, vilket inte verkade ha fått honom vare sig trött, övertränad eller mätt på utmaningar valde han att springa ett marathon om dagen i 365 dagar. Imponerande galet och grymt smart måste han vara vid det här laget eftersom det finns ett klart samband mellan god kondition, vilket i Stefans fall gissningsvis är mer än mycket god, och hög IQ. Snacka om att slå två flugor i samma smäll och det ganska stora flugor. Lite tråkigt för de som prioriterar stora muskler framför en bra kondition. Hjärncellerna gillar inte muskelbyggande så  mycket, men det kan förbättras genom att lyssna till musik. Musik gillar också hjärnan. Nu är det bara att snöra på skorna och ut i vårsolen. För smarthetens skull skulle man ju ha musik i öronen också, men jag föredrar nog fågelkvitter.

Barn ratade som idrottare vid 11 års ålder

För några veckor sedan stod det att läsa i HD om barn som vid 11 års ålder inte fick vara med i idrottsföreningar för att de inte hade tillräckligt mycket talang. Skrämmande och intressant. Intressant därför att några idrottsföreningar har kommit på hur man ser att ett barn på 11 år har talang, något som världens forskare har gått bet på och som de menar oftast inte går att se förrän i närmare 20 års åldern.
Något man däremot har kommit fram till inom forskningen är att toppade lag i unga år inom handboll och fotboll ofta består av barn födda under den första delen i den åldersgrupp de tillhör. Kan det möjligen bero på det försprånget de har i den fysiska och psykiska mognadsprocessen i förhållande till sina yngre lagkamrater? Med den faktan i bakhuvudet bör intresserade emellertid kunna plocka ut bästa laget långt innan 11 års ålder och tävlingsinriktade föräldrar kan planera familjebildandet därefter och hoppas att Moder Natur är med på noterna. Fördelen är att de barn som är födda sent i repektive åldersgrupp slipper bli stämplade som talanglösa.
Något man också vet är att man bli bra på det man tränar. Alltså, får man inte vara med kan man heller inte bli bra. Ser man på elitidrottare i vuxen ålder är det oftast många träningstimmar, hög inre motivation, förmåga att hantera motgångar och rätt människor runt idrottaren som har gett resultat. Tittar man på vad som motiverar barn att hålla på med idrott och motion är de främsta anledningarna att ha kul, vara med kompisar och lära sig nya saker. Vinna finns med på listan, men kommer längre ner. Så vad håller vi vuxna på med? Låt alla barn få vara med så länge de vill, låt de få röra på sig oavsett om de gör det på "rätt" sätt eller på sitt sätt. Vi lär få samhällsekonomiska problem ändå med alla stillasittande människor, som blir allt fler.
För de som är intresserade av barnens och ungdomarnas bästa kan jag tipsa om boken Framgångsrikt ungdomsledarskap av Björn Pettersson. Han har bevisat att det går att vinna matcher utan att rata talanglösa.
En sak nämndes aldrig  i tidningsartiklarna men som jag egentligen tycker är ganska väsentlig. Vilken kompetens och talang har tränarna att plocka fram det bästa hos barnen? I Ryssland får bara de med mest utbildning träna barn. I Sverige är det inte sällan en förälder, oftast den mest tävlingsinriktade, som är tränare. Är vi rätt på det?

Annelie Pompe - världsrekordhållare i fridykning

Annelie Pompe är ett namn jag stött på ett flertal gånger den senaste månaden. För några dagar sedan såg jag några minuter av programmet Vem vet mest? En fråga kunde jag åtminstone: Vad heter den Annelie i efternamn som har världsrekordet i fridykning? Svar: Pompe.
Första gången jag stötte på namnet var inför Swesportmässan, som jag besökte i slutet av januari. Hon var en av föredragshållarna där och tyvärr hade jag ett sedan tidigare inplanerat möte precis vid den tidpunkten hon skulle ha sitt föredrag, men jag hann iallafall lyssna de sista minuterna och se den sista bilden där det stod:
Ett äventyr uppstår när man sätter allt (utom livet) på spel, inkl. ens förutfattade meningar om världen och sig själv och vågar möta en värld man inte känner.
Häftigt, tyckte jag för i mitt huvud innebär det att de allra flesta kan ge sig ut på ett äventyr utan att behöva bestiga världens höga toppar, slänga sig ur ett flygplan och hoppas på att fallskärmen vecklar ut sig eller segla jorden runt om de inte vill förstås. För det svåra och äventyrliga ligger kanske egentligen i att våga tänka nytt, tänka tvärtom, se saker från ett annat håll och trampa nya stigar. Det kan vara riktigt jobbigt och äventyrligt. För en del är äventyret kanske att en gång för alla bestämma sig för att bli av med övervikten som man inte trivs med, att våga säga upp sig från ett urtrist jobb för att syssla med något roligare och mer givande, att bli träningsberoende istället för att vara soffoman. En del kommer kanske att må rejält dåligt och få otrevliga ångestattacker om de utsätter sig för att en dag i veckan bara få säga positiva saker om sina medmänniskor. Det finns nog något litet äventyr för alla.
Några dagar efter mässan dimper Svensk idrottspsykolologisk förenings tidning - Flow - ner i postlådan med en artikel om fridykning skriven av just det - Annelie Pompe. Hon satte alltså i höstas världsrekordet i fridykning, vilket innebär att hon mellan en inandning och en utandning dykt 126 m, vilket bara tog si så där 3,16 minuter. Jag blir alltid så glad och fascinerad när jag stöter på människor som gör det de allra helst vill göra, vågar jobba med sin egen utveckling och går sina egna vägar. Annelie har lärt sig att pressa sig både psykiskt och fysiskt, lärt sig hantera rädsla och andnöd för att uppnå det omöjliga och visst kan man undra varför och det är kanske inte är intressant eller ens lämpligt för alla att göra det, men jag är alldeles säker på att de allra flesta skulle må bra av att åtminstone nån gång i livet tänja på sina gränser och få den kicken som den utvecklingen ett äventyr oavsett vad det består av ger.
Den senaste gången Annelies namn dök upp var i samband med ett besök jag fick av en säljare som visade höstens kollektion från Devold. Annelie kommer att vara ambassadör för Devold, som är ett norsk märke med bla ullunderställ på sin agenda och Devold kommer att finnas på Wilda i höst. Kan man månne hoppas på ett och annat äventyr i höst?