För några veckor sedan stod det att läsa i HD om barn som vid 11 års ålder inte fick vara med i idrottsföreningar för att de inte hade tillräckligt mycket talang. Skrämmande och intressant. Intressant därför att några idrottsföreningar har kommit på hur man ser att ett barn på 11 år har talang, något som världens forskare har gått bet på och som de menar oftast inte går att se förrän i närmare 20 års åldern.
Något man däremot har kommit fram till inom forskningen är att toppade lag i unga år inom handboll och fotboll ofta består av barn födda under den första delen i den åldersgrupp de tillhör. Kan det möjligen bero på det försprånget de har i den fysiska och psykiska mognadsprocessen i förhållande till sina yngre lagkamrater? Med den faktan i bakhuvudet bör intresserade emellertid kunna plocka ut bästa laget långt innan 11 års ålder och tävlingsinriktade föräldrar kan planera familjebildandet därefter och hoppas att Moder Natur är med på noterna. Fördelen är att de barn som är födda sent i repektive åldersgrupp slipper bli stämplade som talanglösa.
Något man också vet är att man bli bra på det man tränar. Alltså, får man inte vara med kan man heller inte bli bra. Ser man på elitidrottare i vuxen ålder är det oftast många träningstimmar, hög inre motivation, förmåga att hantera motgångar och rätt människor runt idrottaren som har gett resultat. Tittar man på vad som motiverar barn att hålla på med idrott och motion är de främsta anledningarna att ha kul, vara med kompisar och lära sig nya saker. Vinna finns med på listan, men kommer längre ner. Så vad håller vi vuxna på med? Låt alla barn få vara med så länge de vill, låt de få röra på sig oavsett om de gör det på "rätt" sätt eller på sitt sätt. Vi lär få samhällsekonomiska problem ändå med alla stillasittande människor, som blir allt fler.
För de som är intresserade av barnens och ungdomarnas bästa kan jag tipsa om boken Framgångsrikt ungdomsledarskap av Björn Pettersson. Han har bevisat att det går att vinna matcher utan att rata talanglösa.
En sak nämndes aldrig i tidningsartiklarna men som jag egentligen tycker är ganska väsentlig. Vilken kompetens och talang har tränarna att plocka fram det bästa hos barnen? I Ryssland får bara de med mest utbildning träna barn. I Sverige är det inte sällan en förälder, oftast den mest tävlingsinriktade, som är tränare. Är vi rätt på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar