För några veckor sedan fyllde Zlatan år, som tidningarna självklart skrev om. I en artikel stod det att läsa att Zlatan inte kunde tänka sig att anlita en mental tränare. Anledningen var att de inte kunde sätta sig in i den situation han var i och vad han gått igenom. Han fixar det själv. Ännu en tänkte jag som är rädd för allt som har med psykologi att göra, att det handlar om att man är sjuk i huvudet, "knäpp" eller allmänt klen i huvudet på något sätt. Psykologi är inget konstigt. En vanlig definition på psykologi är läran om människans beteende, tankar och känslor. Alltså något vi alla har på ett eller annat sätt, inget konstigt med det, men som verkar upplevas av många som lite provocerande och något som man inte vill befatta sig med.
Tillbaka till Zlatan. Lite trött funderade jag vidare att han måste ju ha stora problem om inte någon med idrottspsykologisk kunskap kan sätta sig in i hans situation. Vidare funderade jag på om han hade samma resonemang kring andra personer han anlitar, att läkare ska ha haft samma skador och sjukdomar som honom, massörer samma muskelknutor osv. Nja, tveksamt. Nu har han ju en stab runt sig med allehanda kompetenser som han kan anlita, så han behöver kanske inte göra dessa val. Men jag tror inte han har det kriteriet för läkaren han går till med sina fysiska krämpor, att denne ska ha haft samma krämpor. Frågan jag ställer mig är: Vad gör att han har verkar ha olika kriterier för de fysiska resp psykiska yrkesgrupper som han tar hjälp av? Eller är det som jag skrev tidigare, att han är "rädd" för allt som har med psykologi att göra?
Patrik Sjöberg anser att idrottspsykologi är dravel. Det är inget han tror på eller sysslar med enligt hans bok "Det du inte såg". Helt OK för mig. Det jag reagerade på var däremot att han på ett flertal ställen i boken faktiskt gav exempel på idrottspsykologiska tekniker som han använt sig av. Om man nu ska dra en hel yrkeskår eller vetenskap över en kam, kan man åtminstone inte ta reda på vad det är man dömer ut innan dom faller? jag tycker Patrik har rätt i mycket i det han säger, men i detta fallet har han inte helt rätt. Idrottspsykolgi finns som ämne världen över på universitet och högskolor och det vet jag iallafall att dessa sysslar inte med dravel. Där är det bevis som gäller.
Slutligen ställde jag återigen (jag har gjort det förr) frågan till mig: Hade jag anlitat en idrottspsykologisk rådgivare själv? Givetvis, vad skulle jag annars svarat med två års heltidstudier i ämnet, men jag hade varit noga med vem och kollat upp lämpliga "kandidater", förmodligen mer noggrant än om jag skulle välja läkare eller massör. Det finns många utövare i branschen, mer eller mindre långa utbildningar, tyvärr ingen legitimering än så länge och det i en bransch som lockar många, men jag hade inte velat att den mentala biten hade satt käppar i hjulet för mig ifall jag satsat hårt på att nå mina mål.
Det är nog så att psyket är en känslig del av sig själv, som man inte vill blotta för någon annan och då kommer det ofta en och annan bortförklaring eller förkastning. "Tyvärr" måste man ju ibland utsätta sig för obehagliga saker för att komma vidare, att jobba mentalt kan ju vara en sån sak, men det kan ju ge väldigt mycket tillbaks. Så jag kan inte hålla med om att idrottspsykologi skulle vara något dravel eller något som inte fungerar. Man jobbar med det precis som man jobbar med de fysiska bitarna, behöver man hjälp går man till en person som har kunskapen, dvs idrottspsykologi, men för att det ska fungera måste man vara redo för att göra en förändring. Kanske kan man likna det med rehabträning, du har en fysisk skada, du får ett program för hur du rehabträna. På liknande sätt jobbar man mentalt (förutom att du har ingen skada), du har ett hinder/problem du ska lösa, du får ett "program" eller snarare en diskussion kring hur du skulle kunna jobba med det och jobbar med det precis som med fysisk träning. Konstigare än så är inte idrottspsykologi.
